Efter några dagars uppehåll vill jag fortsätta med min beskrivning av årets resa från Sverige till Kroatien:
I Angermünde skildes Miki och jag från Nilla som fortsatte mot nordost, mot Stettin/Szczecin och vidare. Själva for vi mot Berlin och därifrån skulle vi vidare mot Dresden och vi klev in i ett överfullt tåg, så fullt att konduktören ropade ut i högtalarna att alla stående måste stiga av. En stund såg det ut som om vi inte alls skulle komma iväg, men så droppade de stående passagerarna av (mot anvisade tåg). Jag hade som väl var en plats och Miki satt duktigt vid mina fötter. Så avgick då äntligen tågen men strax visade det sig att det bara var regionaltåg den första biten och att alla som hade regionalbiljetter borde stiga i Elsterwerda (om jag minns rätt). Folk vädrade sin oro och kastade fram olika lösningar. En lustig man med stort skägg och med en lätt slavisk brytning som satt mitt emot mig förklarade med knipslug min reglerna för alla omkring och vad man riskerade om man inte följde dem. Jag sa att jag tänkte chansa och sitta kvar och han talade då förmanande till mig om vad som kunde hända, men då jag frågade vad han tänkte göra, sa han: sitta kvar. Jaha. Nå, allt gick bra, ingen konduktör dök upp och Miki och jag hoppade av i Dresden och jag köpte kvickt biljetter till Prag. Nej, inget uppehåll i Dresden den här gången heller, men på utresan söderut tog jag den där tornbilden. Eller skojar jag med mig själv? Var det på invägen?
Och så åkte vi förbi Elbsandsteingebirge igen och längs Elbe/Labe precis som på uppvägen. I början av kvällen nådde vi ett hett och soligt Prag. Rudolf mötte oss på stationen och så gick vi tillsammans till mitt favorithotell PurPur, där Rudolf också flyttat in. Efter lite plock och uppackande gick vi för att träffa Peter. På bilden ser ni Rudolf och Miki på Václavplatsen.
Vi åt kvällsmat någonstans som jag inte minns och så drack vi väl en öl eller liknande någon annanstans, men det minns jag inte heller. Jag vet bara att man stänger löjligt tidigt i det inre av Prag och att Peter tycker det är dåligt. Och det är det ju.
Förmiddagen därpå gick Rudolf, Miki och jag en innerstadsrunda hit och dit över broar och åtminstone Miki gick över Karlsbron.
Vi sammanstrålade med Peter igen och åt piroger på en ukrainsk restaurang. Sedan stack Rudolf och badade och vi andra drack kaffe och vilade sedan. Till sist: kvällsmat i Peters kvarter, där vi också fick se hans lilla lägenhet. Bra. Och nästa morgon såg det ut så här när jag tittade ut genom fönstret på PurPur.
Under gårdagen hade vi tillsammans hittat på en ny resväg, ett nytt resmål. Vi skulle inte åka över Brno och Wien igen, nej, målet för dagen var České Budějovice och det kändes spännande, för mig i alla fall. Jag tror vi for rakt söderut från Prag och inte lite mot sydost som annars. Tábor såg jag susa förbi och jag visste att jag varit där sommaren innan, den sommaren när jag var död eller i alla fall avskuren från livet. Nu var jag mitt vanliga jag, men vi stannade inte, även om det är mycket vackert där. Vi hade ju ett bestämt mål och det nådde vi i middagshettan. Både Rudolf och jag hade varit i České Budějovice tidigare, han en gång i barndomen och jag två gånger, andra gången var med René och Londi och jag kände igen mycket. Och det slog mig att här ligger man gärna i gräset i skuggan, när det är sommar.