Att läsa ”Advent” med Miki

Ja, så här ser det ut om kvällarna innan vi somnar nu i denna mörkgrå tid.

Jag läser i Gunnar Gunnarssons ”Advent” varv efter varv och är numera ingenstans och överallt i boken. Jag börjar lära känna dess sidor och de tre huvudpersonerna Benedikt, baggen Barsk och hunden Leo.. Miki ligger bredvid och klipper kanske klorna så där hårt och farligt eller så sovknorrar han lite eller så byter han viloställning. Ofta tänker jag att han är lik Barsk men han har säkert något av Leo också. Han är Barsk och Leo. Jag läser, någon gång gör jag det högt:

”Han har tagit ett grepp om Barsks ena horn, det känns varmt vid roten, och på hans andra sida stod Leo och viftade med svansen. Här stod de.”

Genom de här tre betraktar vi tillvaron:

”För människan håller fast vid sina saker, håller fast vid sig själv och sina saker bortom döden, ängslas för att förlora llvet – detta det verkligaste av allt verkligt, detta det bräckligaste av allt bräckligt, detta det evigaste av allt evigt – förlora det ur sikte.”

Ja, människan, men hunden och baggen:

”Det får du fråga Barsk om, slog Benedikt ifrån sig. Själv har jag bara människoförstånd.”

Och Miki, ja, han har varma trampdynor.

Kommentera