Återseende med Hrelić

Och så var vi då äntligen tillbaka på Hrelić efter en lång paus, Miki och jag. Men inte ett ord om den långa pausen, nej, i stället vill jag påminna mig om att jag för en tid hade gjort Hrelić till min kyrka. Jag gick dit om söndagarna, oftast ensam med Miki – ja, på det där Kraka-sättet ”varken ensam eller i sällskap”, kanske åt jag en lök men inte gick jag klädd i något fisknät – för att kunna hålla den där meditativa andakten i människomyllret. Den enda rituella handlingen bestod i att jag måste köpa åtminstone en sak, det räckte med en trådrulle eller ett äpple.

Idag tog vi spårvagnen från Slavonska, för vi bor ju lite närmare nu, kanske femtio meter närmare om man räknar på ett visst sätt, så nu är det bara tre stopp till Most mladosti, Ungdomens bro, som rör sig bortåt i tiden, framåt eller bakåt, och där steg vi av och sedan knatade vi förbi alla försäljarna längs nasip och Sava blänkte till här och var bland strandbuskarna. Vi kom när den högsta timmen var förbi men i stället hade lite återhållen novembervärme nått dit. Vi gick in på det vanliga stället bakom det där ganska vackra huset med toaletterna.

Den mer ordnade delen med nya saker lämnade vi snabbt bakom oss och snart gick vi längs ”gatan” med alla ćevapi-bodarna, ölställena och kaféerna.

Sedan började vi ströva omkring längs ”tvärgatorna” på jakt efter saker. Säkerhetsnålar hade jag tänkt köpa men hittade inga. Jag tittade lite på böcker men nej, inte det heller. I stället köpte jag en bra skruvmejsel av en man och sedan en måttstock och lite sandpapper av en annan man. Sandpappret fick jag gratis eftersom jag köpte måttstocken. Och så hamnade vi mitt i musiken. Den zigenska blåsorkestern var på plats igen fast det där med ”igen” vet jag ju inte. Kanske spelade de här männen alltid, kanske spelar de alltid. Ett par dansade och en flock ganska stora hundar stod där och utstrålade betydelse eller betydenhet.

Miki tyckte att ljudet blev för starkt och kanske tyckte han också att hundarna var för stora och många, så vi gick bakåt och runt borden och upp i en annan ”gränd” och stannade på en lite privatare plats.

Jag funderade på att äta något men så tänkte jag på pumpan och löken jag hade hemma. Dessutom var jag inte särskilt hungrig. Jag köpte tre par sockor för tio kuna och så började vi närma oss utgången. Snart var vi uppe på nasip igen. Allt var mycket grönt omkring oss och borta vis synranden böljade Medvednicas silhuett.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *