Den 26 oktober strax efter middagstid lämnade Miki och jag Desenzano del Garda och tog tåget, en ”regionale" denna gång. I Verona hoppade vi överraskande snabbt och smidigt av och sedan på nästa tåg. Vi hade visst ”medvind”. Och så for vi vidare till Mestre. Nej, allt jag såg genom fönstret är glömt. I Mestre gick vi som vanligt nerför Via Piave och sedan vår förutbestämda runda som jag inte ska trötta er med några detaljer om. Sedan på tåget igen för den sista etappen till Trieste, som ju är en hemstad. Jag tittade ganska mycket på havet genom fönstret och jag läste stationernas namn och funderade lite på S. Stino, som av maskinrösten grammatiskt korrekt utropades som Santo Stino, men som verkar uttalas San Stino av folk i trakten. Så där som San Spiridone i Trieste som väl egentligen skulle heta Santo Spiridone om reglerna följdes. En ”språkbögs” tankar. Strax efter Duino började solen förbereda sig för nedgång och jag tog några bilder och valde sedan den här.
Miki och jag klev vant av på Trieste Centrale och travade sedan igenom de lägre centrala delarna av staden, över Canal Grande, förbi Piazza dell’Unità och in i Cavana och så uppför Via Madonna del Mare till Knulp där Alex hade lämnat nyckeln åt oss. Resten av kvällen minns jag inte, minnet är en hal duk som det mesta glider av ifrån. Ja, ja. Nästa morgon satt vi i alla fall med Alex på Pinguino vid vattnet och drack vårt morgonkaffe. Miki drack vatten. Vi satt ganska länge och det hann bli rätt varmt så vi flyttade in i skuggan och bytte dryck. Vi hade något att avhandla eller bearbeta, bara Miki kunde slappa, fast det gör han ju sällan när han är ute bland folk och hundar.
Och så gav vi oss av uppåt genom Largo Barriera och vidare till San Giacomo, som jag ju brukar tjata om att just den här den triestina stadsdelen egentligen skulle ha blivit platsen för mitt nya hem. Aber es kam anders. Vi gick till Osteria de Pino, där vi ju var senast med Rudolf i början av augusti. Det är en plats för gubbar, en plats av den gamla stammen för den gamla stammen. Hit går man inte om man vill hålla sig för sig själv för här vill man veta saker eller berätta hur det är – helst rakt i ögat. Vi lyckades få Pinos sista panini och så tog vi varsitt glas vitt vin med vatten. Vi klämde in våra saker på fönsterbänken mellan ett gammalt par och några män som var inne i ett tätt samtal om affärer. Innanför fönstret syntes några gubbar som kämpade om att få läsa ”Il Piccolo” först.
Miki drog snabbt till sig uppmärksamhet och han blev bjuden på prosciutto och annat han gillar. En mycket talför man kom fram till oss och så småningom utspann sig ett samtal om Istrien (här finns mer att säga än ni tror), om det gamla Trieste och om annat som tillhör det förgångna. Mannen kryddade sitt språk med tyska, ungerska och kroatiska uttryck och han bjöd oss på rödvin och jag kunde naturligtvis inte låta bli att dribbla lite både med ord och med idéer. En stillsam man i utkanten sköt då och då in en milt humoristisk kommentar – jag önskar att jag kunde komma på någon av dem, men minnet är ju blabla.. Så småningom blev samtalet ganska intensivt och högljutt och Alex bad mig att hålla igen lite för ”hon ville kunna gå dit igen”. Jag la band på mig och det gjorde faktiskt den explosive mannen också och vi enades om att man kan ha olika åsikter, åtminstone om vissa saker. Tako je.
Så småningom letade vi oss ner mot Largo Barriera igen och åt något kanske lite förkommet, men ingen mådde illa efteråt och värdinnan var så rar. Efteråt var det dags att gå ner mot Cavana igen. På bilden ser ni en snutt av Via San Michele.
