Ibland hör jag människor som gör en som de själva ser det ”moralisk” skillnad mellan att stödja ukrainarna med vapen och att stödja dem med sjukvårdsartiklar. I ett första oreflekterat ögonblick kan detta kanske verka som en rimlig position. Man säger: ”Jag vill inte bidra till kriget, men jag vill hjälpa dem som skadats av kriget.” Men den som säger så ser inte eller vill inte se att det i detta krig handlar om en sida av förövare och en sida av offer för förövarnas grymma handlingar och den här ”tänkaren” kan inte stödja att offret försvarar sig. Denna blindhet, denna bekvämlighetsblindhet! Med öppna ögon ser man att detta resonemang är cynism eller i alla fall väldigt nära cynism, ja denna bekvämlighetsblindhet ligger alldeles bredvid cynismen. Låt oss titta på en bild föreställande en liten ukrainsk familj, en mor, en dotter, en son. Elvaårige Jaroslav tar nu hand om sina mor och sin syster Jana, som fick benen bortspängda vid det ryska terrorattacken mot stationen i Kramatorsk.
Ja, det är bra med sjukvård och stöd till sjukvården, så att man kan ta hand om de lemlästade men vapnen till de angripna är till för att ingens ben ska sprängas bort och det är bättre att få ha benen kvar än att få vård när de är avslitna.