Olga Bragina är en ung ukrainsk författare som lever i Trojesjtyjna, en förort till Kyjiv, tillsammans med sina föräldrar. Den 25 februari skrev hon detta i sin dagbok:
”Vi har släckt ljuset, men kan inte sova. Vi har ingenstans att fly och inget fordon att fly med, jag vet att i händelse av artilleribeskjutning är hallen den säkraste platsen, men den skyddar bara mot splittret. Något skyddsrum tänker jag inte gå ner i, på grund av min klaustrofobi. Nu har jag precis kramat min mamma och sagt att jag älskar henne väldigt mycket.”
Här följer en dikt av henne i Mikael Nydahls översättning:
du kan inte gå ut här ingenstans för att avståndet för skottet är för kort och efter freden trevar kriget över din kropp
att söka bland dem som är som vi som uteslutits från alla fakulteter för historisk sanning som härdats i tankarnas aska tag detta hjärta som bevis på att livet aldrig går spårlöst förbi
du kan inte gå ut här ingenstans för att barnen ritar höstens frukter på de vitkalkade väggarna tankarnas skinande lakan överbyggnaden och basen det är här granaten kommer att träffa ljusets varma strålar som om det ännu var vår så var det
du kan inte gå ut här ingenstans för att ljuset är ritat med skuggornas kött och blod en dag kommer kriget att vara slut och vart tar du vägen sen
någon fred finns det inte vad är det för något det är malvorna pillret som varginnan födde upp den giftiga fonden här kommer en annan stad att stå
lyckliga människor kommer att gå ut ur husen räkna samman på duken hur många vi är som fortfarande finns kvar
det är nästan som kärlek till allt som kan försvinna till allt som bara finns en dag som själens fjäril
du kan inte gå ut här ingenstans världen har fångat dig studerar dig under mikroskop för att se var den ska föra in nålen så att det blir så intressant som möjligt så att du sprattlar i vattnet kroppen flyter med vattnet själen samlar in dessa bilder för att den är så liten för att skydda världen detta är ett krig mot dig själv för de har delat oss på mitten
vi känner inte längre igen denna stad och ni ska inte se in i dina ögon det är en spegel den ljuger du har fortfarande inte existerat där bakom förhänget är världen varm oktober som om våren
någonting pulserar under huden som en beröring som blodet ur hjärtat vad är det mer som ska vara levande vart ska du annars ta vägen nu efter världen efter freden
och jag tänker lära mig rita så att allt slår in