När läget i Ukraina kommer på tal i dessa dagar – och det gör det av naturliga skäl ofta – är det många som slingrar sig och säger att det är komplicerat eller ännu värre – de yttrar det där obehagliga uttrycket om hur det är ”när två träter”, ett uttryck som vill ge legitimitet åt oprovocerat våld.
Kanske är det i någon mån komplicerat, men det kan ändå inte vara så att ett folk som vill försvara sitt land mot en skrupelfri angripare, som år efter år misshandlar landet och lägger beslag på delar av det, att detta folk ska kunna diskrediteras för att det i det ingår element som har mindre ädla uppsåt. Och diskrediteras av vem? Av människor i länder där man lever i rättssäkerhet, av människor som inte själva har upplevt den nöd och de övergrepp man i Ukraina sedan många år plågas av och värjer sig emot. Och varför ska det vara så svårt att tro att ukrainarna vill och kan (om de inte med våld hindras från det) styra sitt eget land, söka de allianser de anser sig behöva? Varför är det så många som utan att skämmas försöker omyndigförklara Ukraina och förminska landet och folket till en spelbricka i något internationellt ränkspel. Föreställ er en enda dag att ni lever i Ukraina och att Ukraina är ert hem! (Eller om det är en omöjlig tanke, föreställ er då att ert land är i Ukrainas belägenhet.)
Tack Bodil. Dina ord väger tungt.
Tack Thomas – jag är så förfärad över Putins avskyvärda handlingar, men också över alla som från trygga platser babblar om ”försiktighet i språkfrågan från Ukrainas sida”, ”att man får förstå att geografin gör Ukraina attraktivt för Putin”, ”att det egentligen är NATO:s fel”. Föraktliga ynkryggar! (För övrigt recenserar jag just nu Sasja Filipenkos roman ”Röda korset”, som Mikael Nydahl översatt.)