Just nu händer det på ett underbart sätt inget särskilt. Solen har blivit höstsol men värmen är ännu kvar. Lite vagt tänker jag på någon mindre resa: kanske Rijeka, kanske Slavonski Brod, kanske till någon plats jag inte alls känner. Fast nu är det ju så behagligt här så varför alls sitta i timmar på ett tåg? Kanske kunde vi göra en spårvagnsfärd från plats till plats här i staden. Men enklast och självklarast och minst tankekrävande är det förstås att bara rinna ut genom porten och följa vägen bort till parken. Benen går av sig själva, det är bara Mikis nos som stoppar oss för den hittar så mycket. Tankarna ligger på en solbelyst hylla ovanför huvudet och tänker sig själva och parkens träd är höga.
Vi följer de små grusvägarna varvet runt med någon avvikande krok hit eller dit. Jag minns hur vi gått här andra år och jag minns när jag gick här med Londi innan parken var så här ordnad.
Ja, och hemma ligger nu Miki på soffan och jag sitter med en ny lite större översättning och befinner mig i texten på den schweiziska landsbygden i början av 1800-talet och undrar hur den där soppan ”Weinwarm” kan tänkas smaka. Utanför fönstret skiner solen på de ännu nästan helt gröna björklöven.
Tack för vilsam och vacker text, Bodil. Ingrid
Tack, Ingrid, för läsning!