Det sanna resandets tid verkar vara förbi eller i alla fall mitt sätt att resa, det för mig fria sättet att resa. Nu är det den andra sommaren som Miki och jag inte tar tåget till Norden. Vill man förflytta sig idag så är det egentligen bara möjligt med flyg (från a till b) eller med bil (i bil med allting bokat).
Imorse när Miki och jag i sakta mak gick längs Čiovska tänkte jag på det här speciella resandet med tåg utan bestämt mål för varje etapp för när man reser med en hund måste vägarna vara öppna. Jag tänkte på det och tyckte att vägen vi gick var vacker. Himlen, träden och blommorna på balkongerna.
Jag mindes en varm natt i Naumburg för några år sedan. Vi hade ingen bestämd sovplats, eftersom jag inte visste var vi skulle hamna med vår Quer-durch-Deutschland-biljett. Väldigt sent efter att vi gått många varv genom staden och knackat på många dörrar kom ägaren till ett ålderdomligt hotell i stadens mitt, eller bakom den kanske jag ska säga, och han låste upp för oss med en tung nyckel. Så här skrev jag om ägaren och hotellet då det begav sig:
”Byggnaden vi sov i är 800 år gammal och takbjälkarna är nästan skrämmande massiva. Husets herre är en märklig man, ditrest från det avlägsna Köln med stora planer som han genomför på ett obegripligt och halvt underjordiskt sätt. Han sitter på det lilla torget utanför hotellet och dricker öl med vänner om kvällarna, talar bullersamt och samtidigt vilar det något nyckfullt över honom.”
På morgonen åt vi frukost under vinrankorna på innergården. I duvslagen talade duvorna kroatiska och presenterade sig med duvrunda röster: golub, golub.
Men medan vi går längs Čiovska dyker också andra bilder från resorna upp. Jag minns färden från Wien till Prag för tre år sedan. Miki var ännu mycket vild och reglerna för hundar var hårda både i Österrike och Tjeckien (inte alls som i Slovenien eller Tyskland där det nästan alltid är lätt och smidigt), så vi var efter många strider ganska möra när vi kom fram till Prag men sedan blev det lättare och till sist bara roligt:
”Färden blev svettig och nervig men vi klarade oss och vi nådde Prag, där Peter mötte oss och vi strax därefter for ut till Hostivař, en by som blivit förstad till Prag. Där skulle vi hyra ett rum hos en vän till Peter. Kvällen rullade iväg med ett besök på en restaurang och slutade i en underbart förvildad koloniträdgård, där vi drack öl i mörkret under träden med för mig okända människor. Miki fick vara helt fri eftersom stängslet runt omkring var absolut tätt. Han for runt växthusen och träden som ett ulligt klot och jonglerade skickligt med benbitar som han grävde upp. Jag tror han upplevde lyckan.”
Detta är för mig det riktiga sättet att resa. Det är ibland svårt men just detta svåra gläntar ibland på paradisets dörr. Så jag saknar det. Fast nyss ringde Toma och tyckte att vi skulle göra en sådan där resa till floderna eller havet som vi ibland gjort och kanske också till Našice och Farmica och bo där bland djuren. Vi skulle kunna ta med oss massor med hundmat och annat som behövs på Farmica…