Ännu har hettan inte bränt bort linddoften. Den stiger ännu från natt till natt och överrumplar mig om och om med sin tunga, sötmedrypande trolldom. Den är en egen dimension – ännu några nätter, men sedan kommer hettan att bränna sönder den och utplåna den för den här sommaren.
Miki och jag lever under hettans makt, men vi hittar hål i dygnet. Vi går upp allt tidigare om morgnarna (nej, inte särskilt tidigt ändå) och vistas länge under parkens träd och på gatornas skuggsidor. Eftermiddagarna sover vi bort. Ibland äter jag gazpacho och Miki tuggar helst bara på ben han hittar. Sent på kvällarna går vi ut och stannar ute länge, in i natten.
Den här veckan är Tama hos Vesna, så vi är med dem i parken. Hundarna leker eller vilar eller promenerar värdigt under catalpor och lindar och då och då dricker de vatten. Vesna och jag går så där sakta som luften bjuder och ibland sitter vi en stund på en bänk. Jag undrar vad vi talar om.