Den 2 mars (förra året) var Mikis och min sista morgon i Brno. Vi gick vår vanliga runda upp på höjden ovanför Čápkova och jag tittade ännu en gång bort över staden mot Špilberk och katedralens dubbeltorn.
Sedan åt vi frukost och jag packade färdigt. Som avslutning gick jag ut och tog några sista bilder från Renés balkong.
Vi gick sedan tillsammans alla fem till stadshuset (eller vad det heter), där Alex och Rudolf skulle ha ett byråkratiskt möte med min fantastiska Brno-kollega Eliška som tolk. Federico följde Miki och mig till stationen och jag sa att han inte behövde vänta tills jag köpt biljetter och vi klivit på tåget. Efter det hände det sämsta på den dagen och jag har egentligen ingen lust att berätta om det, så det får bli en kort-version: Vi steg ovetande på ett tåg som bara tog med hundar i korg – railjet tror jag det hette, skulle vilja vara säker för att kunna undvika det för alltid! Nå, vi blev handgripligen avslängda och jag höll på att klappa ihop för tiden i Wien var inte särskilt väl tilltagen. I min förtvivlan ringde jag Federico som kom inom kort som en räddande ängel. Vi drack te tillsammans i en bar ovanför stationen och jag fick nytt mod av Federico. Sedan följde han mig till det enda tåg som jag hade en chans att hinna till min anslutning i Wien med (det går bara ett tåg om dagen mellan Wien och Zagreb). Det var ett tåg i České dráhys regi och där är man normal mot hundar. Federico vinkade av oss och var kvar tills tåget satte sig i rörelse. Och vi kom till Wien i tid och jag köpte biljetter och vi kom iväg. Egentligen minns jag ingenting av resan som sedan följde, men jag har en bild på Miki, där det står att han är i Leibnitz, alltså ganska nära slovenska gränsen.
Strax innan vi steg av i Zagreb tog jag en selfie på Miki och mig och skickade till ”barnen” i Brno.
Och så var vi framme och tog väl tvåans spårvagn ända hem. Minns inte, kanske bytte vi någonstans. Strax före halv tolv var vi hemma och vi var båda lättade över det.
PS Det otrevliga tågbolaget heter Regiojet.
Bodil tack för din berättelse från Brno. Den grep mig oerhört speciellt när askan av din livskamrat spreds över flodens vatten. Vill du inte berätta mer om Renée, hur träffades ni, var bodde ni hur var er relation osv osv. Kram!
Tack, men nej, jag vill inte berätta något mer om René nu.