När inget längre händer på det vanliga sättet börjat annat röra sig. Miki och jag lämnar inte längre vår stadsdel Sigečica, inte han, inte jag men vi upptäcker nya saker här. I ena ändan av den ganska stora parken längs Vukovarska finns ett nunnekloster och en kyrka. Vi har börjat gå längs häcken och nätstängslet som avgränsar klosterområdet från parken. Miki sticker in nosen under nätet och jag kikar in ovanför häcken. Oftast ser jag ingen människa, ibland någon enstaka nunna. På bilden syns en, fast på ett ganska osynligt sätt, som ett svart streck. Det finns lite bänkar som ingen sitter på vid den här årstiden och de yngre träden står kanske lite väl rakt på rad. Kanske utan anledning. I alla fall har det blivit en vana för oss att varje morgon stå en stund och titta in i klosterträdgården. På ett välgörande sätt tänker jag ingenting. Jag låter ögonen ta in bilden.
Men den märkligaste förändringen i mitt sätt att vara i världen är inte den yttre. Det har hänt något alldeles nytt med mitt minne. Det har öppnats åt alla håll. Jag ser min tanke eller själ som en perforerad boll, en tunnväggad, perforerad som ändå med lätthet håller klotformen. Från dess mitt når jag överallt i mitt liv, vilken händelse som helst kommer tillbaka när som helst, människorna, djuren, platserna, orden, resorna, färgerna, ljuden, lukterna, sorgen, glädjen, vemodet, uppsluppenheten, saknaden… Ingenting är bundet till anledningar eller yttre händelser, som ju nästan inte finns, ingenting är förutsebart. På ett liknande sätt är det med drömmarna. Aldrig har jag drömt så många olika drömmar efter varandra i tät följde och ofta minns jag några av dem en stund efter uppvaknandet. Och tiden har fått en ny form som kanske mest liknar formlöshet eller frånvaro. Och rummet är sådant att vägarna mellan platserna inte finns. Allt är här och nu. Eller ingenstans och aldrig. Överallt och alltid.