Gråväder, visserligen inte spöregn, inte ännu, men för en människa som är så beroende av sol och ljus som jag, så är detta tungt, åtminstone i dessa tider när inomhus betyder isolering – visserligen tillsammans med Miki och jag vet att det gör skillnad, men ändå. Så jag flyr bakåt, bara ett kort stycke, jag flyr till gårdagens morgonstund för då såg världen helt annorlunda ut. Det var soligt och Simpas terrass var full så vi gick tvärs över parkeringsplatsen till Royal och satte oss vid det där bordet på hörnan dit solen når bäst och där Miki har i alla fall ganska bra utsikt.
Dada kom ut med mitt kaffe och en liten chokladbit som överraskning eller bara så där.
Jag lutade mig bakåt på stolen och blundade och njöt av solvärmen. Länge satt jag där, ja, ända tills Miki inte kunde komma på något mer att lukta på.
