Balladen om Herr Olof denna vår

Det är nu den tiden på året när jag brukar läsa ”Herr Olof och älvorna”. På nytt känner jag balladens suggestiva kraft fast det här året som liksom har lämnat sin bana blir det ödesmättade ännu intensivare. Jag läser det vibrerande första omkvädet ”– drifwer dagg, faller rihm – ” och känner det osäkra spelet mellan värme och kyla. Jag läser det andra omkvädet som rör sig rakt in i sommaren ”– Herr Olof kommer hem när skogen giörs löffwegröen.” Finns den också detta år?

Ögonblicket när älvakungens dotter kastar olyckan över herr Olof är mer existentiellt omvälvande för mig denna vår. Och jag tittar bakåt i texten: hade han något val? Inte om han ville vara kvar i sin värld i sitt liv i den krets han var känslomässigt buren av. Han rider tillbaka hem fastän allt redan ligger i det förflutna. Han talar som om det skedda gick att dölja eller för att det var och är det enda sättet att vinna ännu en stund på den här sidan. En ekgrens hårda törn mot pannan skulle nog gå att uthärda även om hästen håller hög fart. Någonstans önskar vi kanske alla att vi bara slagit huvudet mot något hårt och att sedan…

°°

Herr Oloff rijder om otte,
– drifwer dagg, faller rihm –
liuse dagen honom tychte
– Herr Olof kommer hem när skogen giörs löffwegröen.

Herr Oloff rijder för bergie,
finner en dantz medh elfwer.

Där dantzer elff och elfwemågh,
elfwe kongens dotter medh vthslagit håår.

Elfwe kongens dotter rächte hand från sig:
"Kom hijt, herr Olof, trådh dantz medh migh!"

"Jntet träder iagh dantz medh tigh!"
Min fästemö haar thet förbudit migh.

"Jntet iagh will, eij heller iagh må,
j morgon skall mit bröllop stå."

"Will tu intet tråda dantzen medh migh,
en olycke skall jagh ställe på tigh."

Herr Oloff snodde sin häst omkring,
siukdom och soth fölgde honom hem.

Herr Oloff reedh i sin moders gård,
vthe hans moder för honom ståer.

"War wählkommen, kier sohnen min!
Hwij ästu så bleek i blomme kind?"

"Min fåhle war snabb och jagh war seen,
jagh stötte migh moth en eekegreen.

Min kiere syster, bädda min sängh!
Min kiere broder, hälle hästen i engh!

Min kiere moder, borsta mitt håår!
Min kiere fader, giör migh en båhr!"

"Min kiere sohn, du sey ey så,
j morgon skall ditt bröllop stå!"

"Stånde nu när thet stånda will
– drifwer dagg, faller rihm –
Alldrig kommer jagh til fästemö min."
– Herr Olof kommer hem när skogen giörs löffwegröen.

°°

(Jag har tagit bort omkvädena i alla strofer utom den första och den sista, men egentligen är de där.)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *