Himlen spände upp sitt höga blåa tält direkt på morgonen, den elaka vinande buran från gårdagen var borta och vi stämde möte med Janica i stan. Vid middagstid hoppade vi på spårvagnen och for mot nordväst och steg av vid Jagićeva som ligger lite väster om stadens mitt. När vi kom fram förstod jag att vi var tidiga eller att Janica och hennes lille son Jan var sena, det beror på hur man vrider tiden under det höga blåa tältet. Miki och jag gick genom parkerna uppåt och vidare längs Vinogradska. Jag sa till Janica att det var vackert och då tyckte hon att vi kunde ses uppe i Jelenovac, en härlig parkskog eller skogspark på bergssluttningen. Snart nådde vi parkens ingång.
Miki tyckte det var spännande och tassade glatt uppför trapporna mellan träden. Luften var redan märkbart högre och renare och liksom krispigare.
En liten stund senare kom Janica med bilen och så plockade hon ut barnvagnen och satte Jan i den. Miki nosade nyfiket och slickade lite på Jans händer och gjorde ett försök att hoppa upp och ge honom en puss på kinden. Jan tittade intresserat på Miki. Och så började vi gå igen.
Jag tänkte att det här kanske vore en plats att bo på, som på ett litet moln alldeles ovanför staden. Vi som kunde prata pratade lite om hur det skulle vara att bo i Jelenovac. Antagligen bra. Ja, något att tänka på. Det skulle vara bra där uppe för Miki och ändå inte är det långt till själva staden.
Nej, det kan inte bli ett sådant här spännande hus med snidade träbalkonger, det fattar jag, men lite längre ner finns det också vanliga hus med vanliga lägenheter.
Jag vet inte hur lantlig jag är men jag vet att jag då och då längtar efter naturen, kanske är det Jelenovac jag längtar till.