Av en tillfällighet ramlade jag in i ett program om den engelske landskapsmålaren John Constable på HRT3 nu på morgonen. Jag fastnade direkt och följde de båda männen som vet så mycket om Constable på deras promenader genom de sydöstengelska landskapen ända till programmets slut. De rörde sig båda mycket dekorativt och deras ord verkade komna rakt ur stundens ingivelse, men detta är en av hemligheterna bakom verkligt gedigen och samtidigt passionerad kunskap. Bäraren av sådan kunskap kan gå ut och in i sitt vetande som om det vore en lek och åskådaren leds med lätt hand och kan samtidigt dela ciceronens glädje. Vi fick veta en rad saker ur Constables liv, vi fick höra om glädjen och sorgen, om kärleken till landskapet och till hustrun och om sorgen efter henne. Gång på gång sa någon av de båda herrarna något om att han var ”så engelsk” och detta engelska verkade finnas i landskapen han målade, eller kanske snarare i det intensivt inkännande sättet han målade dem. Ofta målade han träd och träden verkade vara målade som individer. En av våra två guider rörde vid ett tillfälle vid en trädstam och kände att just det trädet var ett träd i en av Constables målningar. Medan jag följde programmet försökte jag ta några bilder.
Kanske känner någon av er igen den här första målningen. Tyvärr är den lite skymd av den kroatiska texten som bara säger ”och det här är en stor målning”, men man ser träden och ljuset på husväggen och hästarna och mannen i det stilla vattnet. Jag tror man ser stämningen. Våra vägvisare talar om hur svår Constables väg till framgång var men att framgången kom.
Också här träd, flod, hästar, människor, ljus, skugga och ett slags stillhet. Den kroatiska texten säger ”slutligen framgång” och att Constable blir medlem av konstakademien.
På ett ställe har jag tillåtit mig en kanske fånig teknisk lek. Jag har valt en dubbelexponering av en målning och ett hus i verkligheten. Förbindelsen nämns i den kroatiska texten, som säger: ”där regnbågen rör marken står biskop John Fishers brorsons hus…”. Jag vet inte om ni ser regnbågen men kanske anar ni en båge…
Nej, nu glömmer vi detta och går vidare in i ett hörn av en stor målning.
Här har jag valt en detalj, en hund som vänder sig bakåt mot det som sällskapet lämnat. En av de två männen som leder oss runt stannar upp vid hunden och talar en stund ur dess perspektiv.
Och nu söker jag efter fler målningar av John Constable och undrar vid sidan av det lite över detta engelska, landskapet och människorna, som alltid har legat utanför min värld.