Imorse bestämde jag mig för att tillsammans med Miki fly från årstiderna eller grubblandet över dem. Vi tog spårvagnen över Sava och gick sedan längs nasip bort mot Hrelić. Det hade regnat under natten så det var lite färre varor utlagda längs vägen, men det var alls inte tomt.
Jag tittade lite på ett och annat, lite vagt på jakt efter en jacka, nästan alla mina jackor är ju trasiga och snart omöjliga att laga. Biba, min krojačica, sa nej sist jag kom med något gammalt favoritplagg. Nå, längs nasip hittade jag inget jag ville prova, så vi fortsatte.
När vi kom fram funderade jag på om vi kanske skulle äta något och jag spanade in i en av ”restaurangerna”, men, nej, jag var inte tillräckligt hungrig. Miki blev inte tillfrågad, men han redde sig själv och hittade en korvände på marken.
Vattnet hade inte runnit undan något vidare, så det fanns stora pölar här och var. Miki drack lite ur någon av dem och jag tvättade bort lite lera från den ena skon.
Så fick jag syn på några ställningar med jackor och jag fattade beslutet att hitta något där. Sammanbitet provade jag mig igenom några stycken. Försäljerskan var delvis dold bakom jackställningarna, men plötsligt stack hon fram en lång hand som höll upp en halvstor spetsig spegelskärva. Jag klev in i skärvans sfär och anade mig till något. En stund tvekade jag mellan två, men så föll beslutet liksom av sig självt. Vad den kostade? 50 kuna. Jag lät bli att pruta – även om en del säger att man alltid ska pruta där – för jag tyckte det var rätt pris. Och så bytte jag från kofta till jacka och fick en påse till koftan. Strax intill fanns en låda där en tjej sålde krafne. Jag köpte en krafna och så började vi gå mot utgången. Vi gick förbi en plats med stadiga trämöbler. Två män satt där i samtal och verkade ha glömt det här med säljandet. Jag tyckte de såg bra ut, så jag tog en bild.
En stund senare var vi uppe på nasip igen och då fick jag syn på ett par svarta handskar av den typ jag brukar ha. Jag köpte dem.