Från Brinje for vi vidare mot våra vaga mål vid havet. Någonstans lämnade vi Gorski kotar och kom in i nästa bergsområde, det vilda Velebit, där vi tog oss upp genom passet Vratnik. Där uppifrån hade man utsikt över bergen, havet och övärlden och det blåste en uppfriskande vind.
Toma berättade att han och hans bror som barn ibland under somrarna blivit förda hit av en faster eller moster för att uppleva vinden, som ger en sådan härlig svalka under heta dagar. Det blåser visst alltid här.
Efter Vratnik blev det hett igen och när vi så småningom nådde ner till Senj ville vi bara bada, så vi lät staden ligga där den ligger.
Vi försökte komma på åt vilket håll man lättast kunde hitta en badplats där hundar också får vara. Valet föll på kusten norr om Senj. Efter en stund tyckte vi oss ha hittat något och vi ställde av bilen och började gå över några klippor i riktning mot havet.
Det var mycket vackert men landskapet var hårt och taggigt och det var svårt att hitta skugga, svårt att hitta ner till vattnet, så jag sa nej och vi klättrade upp igen och gick i stället mot en liten ganska glesbefolkad strand med bar och en minimal camping. Det visade sig att det var flera hundar där som badade eller låg i skuggan.
Vi satte oss vid ett träbord och beställde något att dricka och sedan badade vi i omgångar medan Miki höll sig i strandskuggan hela tiden. Utom när Toma en gång ”slängde” i honom i vattnet. Miki tog det med ro och simmade effektivt i land och vände sedan ryggen mot havet resten av tiden.
