Tiden känns trång och jag känner mig jagad runt runt inne i ett smalt utrymme. Arbetsuppgifter och saker som måste göras – ålagda eller självpåtagna, påhittade kanske till och med – staplas på varandra och täpper till utsikten runt omkring och framåt. Ja, och snart ska vi dessutom ge oss ut på den långa resan norrut. Vad gör jag för att hitta andrum och balans? Jag vänder blicken bakåt, i det förflutna kan ingen vilja något av mig. I tanken går jag ut med Miki för två eller kanske tre kvällar sedan. Vi går längs Lopudska och natten hänger varm. Vi går förbi den galna kitsch-trädgården med de vita plasthjortarna, stjärnfallet och de gnistrande kiselstenarna. Ja, vi går förbi och stannar i stället vid trädgården bredvid, där allt är anspråkslöst och smått men fullt av levande blommor. Bara ljuset från gatlyktorna är lite överdrivet, men det går kanske att tänka bort.
Vi fortsätter gatan fram och stannar vid ”Patriotens hus”, närmare bestämt vid den nya porten. Jag har sett dess långsamma stegvisa tillblivelse under veckor, kanske månader. Envist har gubben stått på sin skrangliga stege dag för dag och murat och murat och fäst guldglänsande plattor med fantasifulla dekorationer på murytan. Snart är porten den starkaste delen av det vingliga bygget och när allt en dag vittrar sönder kommer denna portgång att vara det sista som står kvar och ögonen i de märkliga små ansiktena kommer att stirra länge efter att väggarna är grus och spillror.
Plötsligt vet jag inte vad ordet ”port” betyder. Är det dörren eller hålet som dörren sitter i? Jag vet inte, men jag kan nog leva med detta tvivel. Kanske kan jag låta hålet och det som fyller hålet vara ett.
Bra skrivet, Bodil.
Tack!