Morgnarna liknar varandra så till förväxling, de är pärlor på en tråd, helt runda utan början och slut. Ingen behöver veta vilken morgon som är just den här eller var just den där. Hana bär ut kaffe till gamlingarna på bänken, Stanko och den gamle fotbollsspelaren från den där byn vid Neretva. Härom om morgonen beställde Stanko förresten en extra kaffe till mig från bänken och vinkade hövligt och kanske lite ironiskt, vänligt ironiskt. Fast det var ju en annan morgon. Den här var den här. Och på bilden skymtar ni alla de här tre jag talar om.
Mellan tentarättandet och arbetet med översättningen av Jergovićs text tog jag mig en paus för en simtur i Bundek. Det löjliga är att det blir så mycket mer av svett än av svalka, men samtidigt har vandringen längs Sava sin brutala charm. Den här gången tog jag en bild på den bruna stigen ner från nasip. Knastertorr.
Det var mycket få människor vid sjön idag och vattnet såg lite trött och liksom urvattnat ut, men fiskarna hoppade högt och svanarna flög bullersamt och verkade vilja återta sjön eller återta floden ur sjön.
På hemvägen över Most mladosti tog jag en bild på de gamla rostande pråmarna vid flodkanten. De ligger alltid där. De är en pråmbild av evigheten.
Och hemma väntade Miki. Han låg på det svala stället på golvet vid sängen, just där luften från skuggfönstret rinner in. Eftermiddagens skuggfönster alltså.
