Nattmörker, nattljus

Så, det här är tiden före och efter allting och allt är i rörelse. Det har varit nästan sommar, nu blåser det mellan regnen, ibland är det varmt, ibland är det kallt och årstiderna håller sig svävande. Blomningen är över för de flesta av träden, nu är det lövens tid och lindarna vecklar ut sina hjärtan. Ivan har spänt upp parasollerna på terrassen, jag vet inte om det är mot solen eller regnen eller bara för att ge en huskänsla. Igår satt Miki och jag där med Marijan och de andra montörerna eller teknikerna från fläktfirman. De drack öl och jag drack kaffe och Miki spanade eller lät sig klias. Jag sa något om att jag inte druckit öl eller vin eller liknande sedan jag bröt benet i januari – utom den där rakijan jag svepte kvällen efter att jag fått veta att benet var brutet. Marijan skrattade och tyckte att det nog kunde vara dags för en öl och så tog han mitt vattenglas och frågade: ”Slobodno”? Och jag tänkte att vad då och sa ”može” och Marijan tömde ut vattnet i hundskålen och hällde på öl. Det var ju dags. Och jag blev på ett lustigt sätt berusad av detta enda glas och livet kändes lättsamt. Miki fick höra att han är så ”kovrčav” och det är ju sant, krullhårigare är svårt att hitta – moj mali slavonac. Luften var märkligt ljum men så småningom bröt vi ändå upp. Det gör man ju till sist.

Och idag har dagen varit ganska dunkel utom att förmiddagen släppte igenom några solstrimmor här och där. Värmen från igår är nästan borta och kvällsrundan nyss var rätt fuktig, men det luktade gott under träden och mörkret kändes vänligt och Miki trippade fram med glada steg.

Innan vi gick in igen tittade vi lite på Ivans parasoller och på rosmarinplantorna på terrassen och jag tyckte det såg lite kinesiskt ut. Och Miki tittade bort mot bambuhäcken. Har vi inte alltid levt i de yttersta tiderna, tänkte jag.