Ännu ett myrsteg är taget. Idag, tidigt på kvällen, gick jag ut med Miki för första gången på egen hand efter olyckan. En av grannarna höll upp porten och vi tog oss ut och gick förbi under Stankos balkong. Han vinkade besvärjande och halvropade ”polako” och vi gick sakta runt hörnet och sedan utmed ”parkens” ena sida. Sedan följde vi Rapska ett stycke. Miki drog men inte så värst hårt och jag höll kopplet sträckt och stödde mig med pedantisk noggrannhet på kryckan vid varje steg. En pojke ville klappa Miki och jag låste för säkerhets skull fast mig invid ett staket och allt gick bra. Vi fortsatte förbi Lopudska och ”Patriotens hus” och inget farligt dök upp i kröken. Sedan svängde vi in vid lekplatsen, dom zdravlja och apoteket och där satte jag mig på en bänk och njöt av min framgång. Miki fick en ostbit för gott samarbete. Jag satt där en stund och tänkte på ingenting och Miki nosade runt lite så långt kopplet tillät honom. Luften var mild och liksom drömsk. Efter en stund kände jag mig redo för hemvägen och vi knatade precis samma väg som på ditvägen. Och allt gick bra. En liten seger. Nu är Miki ute igen men nu är det Mirjana som håller i kopplet, så det går säkert snabbare. Högt över ”parken” är halvmånen förklädd till fullmåne och jag andas in kvällsluften genom fönstret.
Dagen är räddad tack vare Vesna och Christine som tog morgon- och dagsrundorna med Miki och kvällen räddar som sagt i denna stund Mirjana. Och jag har åkt taxi till från universitetet igen. Kanske gör jag det ett tag till.