Min stämning den här dagen har fått mig att tänka på det där om ”gungorna och karusellen” eller om ”summan av lasterna”. Inte för att det när det gäller mitt humör idag egentligen handlar om laster eller vad man kan tjäna pengar på eller inte, men det handlar om det som de båda uttrycken har gemensamt. Så i takt med att benet har blivit starkare och tiden som återstår till frigången har krympt – blabla, jättespännande – så har mitt tålamod skrumpnat. Jag är ensam hemma, vilket betyder att Miki är väl omhändertagen av Vesna och att jag inte behöver bekymra mig, inte alls faktiskt hela den här helgen. Men hur glad är jag över det?
Jag tittar argt ut genom sovrumsfönstret ner på det fula obegripliga plastskynket som jag klev så fel på den där kvällen i januari. Den fortfarande kvar som en fälla för andra.
Mina krycksteg genom rummen, de tre eller ett och ett halvt, tråkar ut mig och jag orkar inte läsa. Ja, jag ska förbereda lektioner för den kommande veckan, men inspirationen är svår att upptäcka. Och är det det här som kallas tillfrisknande? Varför är jag så missmodig och otålig? Det har ju gått bra. Ingen svarar och Miki kan jag inte fråga nu. Men jag anar att den mänskliga själen – min åtminstone – är uppbyggd som det där tivolit.
