Plötsligt…

Igår morse tog Miki och jag spårvagnen till Trg kralja Petra Krešimira IV. Vi hoppade av och korsade Držićeva och svängde runt hörnet och in på Ulica kneza Ljudevita Posavskog eller nej, vi stannade precis när vi svängde för jag fick syn på något jag först inte förstod, men sedan såg jag att det var en man som låg på trottoaren tätt intill en bil. Han hade ett runt blödande hål i huvudet och folk kom rusande från olika håll för att försöka undsätta honom. Jag såg en lång röd skåra tvärs över ryggen, ja, det var hål rakt igenom skjortan. Det blåbleka ansiktet vändes ett slag mot himlen och jag såg ögonens tomhet och munnen kunde inte slutas. Längs ena armen rann blodet och droppade från den magra handen. Jag blev knäsvag men tänkte att här har Miki och jag inget att göra. Vi korsade gatan för att inte passera alldeles inpå. Och så gick vi längs Ljudevita Posavskog och fortsatte längs Banjavčićeva. I mitt huvud packades scenen med den blödande mannen in i en låda som stängdes och sköts in i ett hörn. Vi gick uppför trapporna och fram till Milvias dörr som redan stod öppen. Ja, och så vidtog kroatisklektionen. Jag håller alltså på nytt på med ett försök att skapa ordning i min kroatiska, att göra den mindre ungefärlig. Under lektionen sa jag inget om scenen på gatan, för jag förstod inte vad som hänt och efter en stund, när lådan gläntade på locket, var jag inte säker på om bilderna hade med verkligheten eller inbillningen att göra. Ett ögonblick tänkte jag något virrigt om rörelser och hastigheter, om molekyler och atomer. Men så stängdes lådan igen. Lektionen avslutades och vi tog farväl av Milvia och gick ner för trapporna. Ute på gatan tänkte jag på inget särskilt, det var soligt och vackert och jag tog en bild på ett av de gamla husen som blivit kvar bland alla de nya.

1IMG_3594

Sedan dök det upp en stor hund som tittade utmanande på Miki som tittade tillbaka på samma sätt, så vi fick slå en lov för att inte riskera något intermezzo. Och inte förrän vi var nästan framme vid hörnet där jag sett den blodige mannen en dryg timme tidigare, kom minnesbilden upp. Vi korsade gatan och jag såg att mannen nu var övertäckt med ett plastskynke – bara ena handen stack ut – och runt om stod poliser. Vi skyndade bort mot spårvagnshållplatsen. Han är död, tänkte jag, när man ligger under plast är man död. Hastigt skickade jag ett meddelande till Toma för att berätta och höra om han visste något. En kort stund senare svarade han att han på en nyhetssajt hittat ett kort stycke text som berättade att en man vid halvtiotiden hade kastat sig ut genom ett fönster i ett hus vid Ljudevita Posavskog.

Kommentera