Karlovac är en stad som ligger både långt borta och nära. Den lilla eller kanske ganska stora staden är storslagen i sin anspråkslöshet. Javisst, den vilar på minnen av fornstora dagar, men allt är så inbäddat i grönt, gröna vallar, långa parkstråk och alla floderna – fyra floder ringlar runt här. Husen verkar sjunka ner i grönska, lämningarna efter befästningsanläggningar också och den ursprungliga stjärnformen har mjukats upp till mer rundade former. Karlovac hör till drömmarna och staden själv verkar i sin rofylldhet drömma och gunga sin själ på vattnen. Jag vill alltid återvända hit och några gånger om året händer det att drömmen blir verklighet, ofta utan att denna verklighet föregås av någon plan. Egentligen blir jag alltid överraskad när jag hittar mig själv i Karlovac, glatt och stillsamt överraskad. Så här såg det ut när jag var där för inte så länge sedan…
