Miki och jag kom hem lättsamma och glada efter en lång eftermiddag på stan med Gabi. Vi trippade in i lägenheten och Miki valde ut en liggplats åt sig. När jag gick in i vardagsrummet (tomrummet heter det egentligen) kände jag med ens att jag blev våt om fötterna. Oroligt, men utan att riktigt förstå, tittade jag in i köket. Där stod golvet till hälften under vatten och från diskhon bubblade det upp vågor av vatten, inte alltför rent vatten. Snabbt, utan att riktigt ha förstått läget, drog jag fram en halvstor balja ur ett skåp och jag började ösa. Jag sprang från köket till toaletten fram och tillbaka, fyllde, tömde, fyllde, tömde. Inne i huvudet bubblade det också. I en paus ringde jag min hyresvärd, inget svar, sedan hans fru, sedan Đurđica, som svarade ”jag kommer”. Sedan ringde Baldo, min hyresvärd och jag försökte förklara vad som höll på att hända, alltmedan jag bar smutsigt vatten från köket till badrummet, från köket till badrummet. Han hade något förslag om att stänga någon kran under diskbänken. Jag lyckades inte. Đurđica kom, jag fortsatte att ösa, hon sprang över till grannen som sa att samma sak hänt henne, att det ibland uppstår en propp i bottenvåningen av huset och att allt vatten som används av samma ”vertikal” i huset då stiger upp i första våningen och rinner över bräddarna där. Det var läge att ringa hitna intervencija och be om undsättning. Vi eller snarare Đurđica gjorde så, jag öste och sprang. Miki låg lågt i balkongrummet. Det skulle ta ungefär trekvart att få hit hjälpen. Under tiden öste jag och Đurđica sprang upp till varje våning enligt vertikalen och bad alla stänga av vattnet. Vattnet i diskhon slutade bubbla upp och jag tvättade mig om händer och armar och Đurđica och jag satte oss i balkongrummet och jag tog fram vin. Vi satt där och berättade detaljer av historien för varandra, skålade och klappade Miki och tiden gick. Snart var vi förbi trekvarten och jag kände ett styng av otålighet men strax före timmen såg vi två män med apparatur under fönstret. De hojtade och vi släppte in dem och efter lite skämtande satte de ingång med sitt arbete som väl bestod i att suga ut en stor propp ur husets nedre inre. Vi drack ett glas till och sedan var de klara och en av dem räckte mig skrattande baljan med en obeskrivlig sörja i. Jag skrattade också och gick och tömde eländet i toaletten och så var allt frid och fröjd och Đurđica och jag konstaterade att det hela allt som allt varit rätt spännande och underhållande. Och så följde Miki och jag henne hem och nu är vi precis tillbaka hemma och jag tittar ut genom fönstret och tar den här bilden som ni har sett varianter av så många gånger tidigare…
