Turerna i svenska akademiens ringdans blir alltmer skruvade. Jag hör röster sjunga ”Bro, bro breja…ingen slipper här fram, här fram…” och jag ser de bortsållade från ”hela havet stormar” försvinna en efter en. Någon talar om vem som har varit sämst på något på flera hundra år. Andra tycker att kvinnor har det svårt i akademien och vill hjälpa till med yviga rosetter. Sådant löser ju av hävd stora problem.
Jag talar långt från den ångande grötgrytan med människor som undrar vad som egentligen pågår däruppe i norr. En elev till mig i Sarajevo skriver lite sorgmodigt så här:
Den ex-jugoslaviske och bosniske författaren Ivo Andrić, som jag mycket tycker om, fick Nobelpriset i litteratur 1961. Vi var mycket stolta över priset då, men nu känns det som det förlorat en del av sitt värde.
