Från att ha tassat fram ganska försiktigt tog våren idag ett brett och stort kliv rakt in i försommaren. Jackan blev för varm och den tjocka tröjan också och blommorna på träden sprack ut framför ögonen på mig.
Bara Miki var som vanligt i sin krulliga ulliga päls, som väl skyddar lika bra mot värme som mot kyla.
För första gången på länge – ja, faktiskt sedan långt tillbaka inåt bakåt i Londi-tiden – såg jag katterna trängas och luta sig mot nätet på kattbalkongen. Solen sken in på dem och på tvätten.
Och gata upp och gata ner tittade jag in i trädgårdarnas små gömda blomstrande paradis. Jag kan förresten avslöja att det kroatiska språket har en speciell förkärlek för att viska och mumla om gömda paradis.
Och de blommande buskarna och träden sträckte sina rosaskimrande grenar högt upp i den blåa himlen.
