Väderbakslaget gör mig lite olustig, det är så trist när det är kallt och blommorna på plommonträden ser så sorgsna ut. En del säger då till mig att jag ska vara glad över att det inte är för varmt och att jag borde tänkta på och oroa mig för den globala uppvärmningen. Det kan jag väl göra ändå och samtidigt vara glad när det är varmt och nedstämd när det är kallt, tänker jag. Mitt huvud ska väl ha plats för mer än en tanke eller inställning åt gången och för övrigt är felen och bristerna en förutsättning för att livet ska kunna vara levbart. Tänk er om allt vore perfekt med vädret till exempel. Då skulle vi veta i exakt vilken takt temperaturen skulle stiga om våren – idag sju grader, imorgon sju och lite till, i övermorgon sju och ännu lite till. Och så skulle det vara år efter år. Vem skulle orka? För glöm inte, detta är bara en liten detalj, perfektionen skulle naturligtvis gälla allt. Hur långa skulle mina andetag vara? Den perfekta längden, naturligtvis. Vilken steglängd skulle jag ha? Den perfekta. Och då har jag egentligen inte sagt någonting.
Othärdlighetens väg är mycket smal. Vi vill att allt ska vara så bra som möjligt i stunden, men överfört på året eller till evigheten, vad vågar man önska då? Jag tänker ofta att det är en stor lycka att jag genom livets skiften inte fått alla mina önskningar uppfyllda. I vilken skräckkammare skulle jag inte sitta då!
Och här inne luktar det nu lavendel, för Miki har lekt ganska vilt med en lavendelpåse. Jag har hört att hundar avskyr lavendellukt och att man ska använda lavendelsprej om man vill att ens hund ska låta bli något eller hålla sig borta från något hörn av hemmet. Men lavendelpåsen är nu en leksak, men den varaktigaste leksaken är den ofullkomliga pinnen. Den är så ”perfekt”. Och det suddiga fotot också.
