Nu har Miki bott här i två veckor och han betyder redan mycket för mig, fast nu märker jag att jag sett lite lättsinnigt på honom. Jag har tänkt att han är söt och rolig och snäll och att jag gillar att vara med honom, men djupet och allvaret som jag kände för och med Londi har inte funnits där. Jag har tagit honom för självklar och liksom osårbar. Idag har jag lärt mig en läxa.
På förmiddagen gick vi nerför Rapska och korsade Folnegovićeva och gick in på de där till hälften inhägnade markområdet som en del kallar ”livada” (äng). Vi sprang en stund i snön där och jag kastade pinnar, men Miki visade sig mindre och mindre intresserad av dem. Han grävde vidare i några gropar och sprang lite hit och dit tills han plötsligt for iväg som ett spjut rakt mot utgången och strax var han ute på gatan. Jag skrek ”Miki, Miki!!” så högt jag kunde och sprang efter honom. Strax intill finns ett slags industritomt och jag rusade in dit och frågade med hög röst och andan i halsen en man som satt i en kur där om han sett en liten svart hund. Han pekade med hela armen framåt utmed gatan och jag sprang. Jag visste ju att Folnegovićeva mynnar ut i den stora genomfartsleden Slavonska. Jag sprang som en galning och mina tunga kängor dånade mot marken och snöslasket stänkte högt. Framme vid Slavonska sprang jag lite först åt ena hållet sedan åt andra hållet hela tiden med blicken mot vägkanten i sökandet efter något litet och svartkrulligt. Men nej, Miki syntes inte till. Jag stannade upp lite och ringde upp Đurđica. ”Jag hjälper dig att leta”, sa hon och så bestämde vi att hon skulle gå till ”parken” där jag bor, ifall Miki hade vänt hem, och att jag skulle springa tillbaka till fältet där jag sist såg honom. Det dunkade inne i mig när jag sprang hela vägen tillbaka – ja, egentligen tog jag ett varv till, men nu förkortar jag lite – men tankarna låg helt orörliga i huvudet och de var utan bilder. Varje gång jag såg någon människa så stannade jag till och frågade om de sett Miki, men ingen hade sett honom. När jag kom tillbaka till utgångspunkten fanns det ingen liten svart hund där, så jag svängde upp längs Rapska, hemåt. På vägen träffade jag en kvinna med en liten hund men hon hade inte heller sett Miki. Medan vi pratade ringde det i min mobil och Đurđica ropade att hon hade hittat honom i ”parken” utanför Simpa. Den lättnaden går inte att beskriva, jag blev liksom tom och stilla av lättnad. Ganska långsamt gick jag gatan upp och till ”parken”. Där stod Đurđica med ett fast grepp om Mikis ”ormica” (sele). Hon berättade att funnit honom mitt i en kattjakt, men katterna var smidigare och till sist hade han helt lugnt kommit fram till Đurđica för att hälsa. Och nu är han här och jag vet något mer om hur skört allt är.
