Från Živi Atelje DK löper många trådar. Hittills har platsen för mig främst betytt de kinesiska tekvällarna där och dessutom visste jag om konstutställningarna i lokalen. Men idag har jag sett en annan sida av denna levande ateljé, fast först vill jag säga något om utgångspunkten (igen). Lokalen var ursprungligen den stora skulptrisen Vera Dajht-Kraljs ateljé och hon arbetade där fram till sin död för några år sedan.
Efter det tog sonen Saša över lokalen och gjorde den till ett slags kulturellt och humanitärt centrum. Det som hände där idag var en träff mellan kvinnor från Zagreb (ja, jag räknar mig dit i det här fallet) och kvinnor från flyktingförläggningen i Dugave. Vi blev ganska många, kanske fyrtio eller fler med barnen. De flesta av flyktingarna var från Mellanöstern och Afghanistan, om jag uppfattade det rätt. Vi drack kaffe och te och åt kakor och kex, vi pratade, lyssnade på musik, ganska många dansade och ett tag sjöng en grupp på kroatiska. Jag satte mig bredvid en ung albanska – den enda albanskan i hela samlingen – och vi pratade i timtal på en blandning och engelska och kroatiska och ja, albanska. Det hela blev till ett slags minilektion i albanska för mig och en underliggande lektion i engelska för henne. Samtidigt lärde jag mig en del om hur albanernas situation i Serbien kan vara. ”De tycker inte om oss”, sa hon och gjorde en svepande rörelse med handen. Jag frågade om hon kunde serbiska. ”Nej”, svarade hon, ”eller, ja, men bara lite”. Och det var den ”kroatiskan” som var vårt ena ben, det andra var hennes mycket magra engelska. Vi skrev saker på små lappar och samtalet rörde sig framåt med hjälp av bilder, gester och översättningar från engelska till albanska eller tvärtom. Ett tag handlade samtalet om hennes och familjens misslyckade flykt till Frankrike och jag ritade som stöd snabbt en ful liten Europakarta, där Frankrike ironiskt nog blev allra fulast.
Efter det sökte vi oss till himlakropparna i stället. Och så tog vi hälsningsorden och sedan radade vi upp olika kroppsdelar och basverb. Av misstag slängde jag i ivern ur mig orden ”noun” och ”verb” och det förde till en rad missförstånd och sedan utkämpade vi en lång kamp för nå fram till någon form av ömsesidig förståelse. Men vi ska ses igen och de ska få undervisning i kroatiska och engelska på förläggningen om någon vecka, om jag förstod det rätt.
