Den afrikanska tiden med Rudolf börjar rinna mot sitt slut för mig och jag hinner inte skriva mer än ett och annat smått under morgontimmen med katten Simon. Idag väljer jag att visa några bilder från Rudolfs och min bestigning av Lion’s Head för kanske tre eller fyra dagar sedan. Berget utgör en del av Kapstadens typiska silhuett tillsammans med Taffelberget och Signal Hill och det har säkert synts på många av mina bilder från staden eller stranden.
Det var varmt redan från början och jag hade lika fel skor på mig som den där gången när jag under en vandring med Igor blåste ner från Grmada i Slovenien, men vem bryr sig om sådant?
Vägen och sedan stigen ringlade sig uppför berget i ett slags spiral och ett tag såg vi Taffelberget tvärs över den mellanliggande dalen. Märkliga små träd med metalliskt blänkande blad tog mycket av min uppmärksamhet. Hur overkliga kan träd egentligen se ut?
Längs en annan böj på spiralen (ursäkta detta ogeometriska språk!) såg vi ner mot havet. Är det kanske de olika Clifton-bukterna, där vi senare badade, man ser på bilden jag har lagt in här?
Efter vägen blivit till stig dök det upp kedjor och stålhandtag att hålla sig i och stålstegar att klättra uppför. Jag höll mig tapper så länge jag kunde, men så sög svindeln plötsligt tag i mig och jag sa till Rudolf att jag nått min gräns och han var genast med på att det var nog. Vi eller snarare jag vände lite krångligt och när jag vände mig neråt påmindes jag om den vilda snurrupplevelsen på nuraghens topp med Alexandra och Federico från i somras. Men det gick bra – nu som då. Och Strax blev vi belönade för vårt beslut. Runt om oss och ovanför oss såg vi klippdassar sitta och spana ut över landskapet.
En satt ensam allra högst upp på en hög kal klippa. (Nej, det blev ingen bild på den.) Rudolf funderade över om klipptassarna idag egentligen har några fiender. De stora kattdjuren finns ju inte längre på de här bergen. Kanske sitter klippdassen där uppe och spanar efter fiender som nu tillhör historien. De finns inte längre, men han spanar ändå för det är hans arv att göra så.
Vi stannade en god stund på klipphyllan där dassarna höll till. Då och då gick några vandrare förbi, men de flesta verkade tycka att dassarna var för vardagliga. Det var bara vi och ett indiskt par som tyckte de var spännande, så vi tog många bilder.
