Gårdagen rullade fram utan en tillstymmelse av struktur. Planer fanns men de dränkte liksom varandra. Rudolf, Susanne, Siyanda och jag kryssade hit och dit genom gatorna och hittade så småningom in i ett lokalt bryggeri, som trots att vi lyckades ta oss ganska långt in i dess vindlingar, visade sig vara stängt, men egentligen bara kanske. Den stora byggnaden var mycket obestämd. Sedan letade vi i stället efter en restaurang med ”sydafrikansk” eller lokal mat, men den öppnade inte förrän på eftermiddagen, så vi gav oss i stället på jakt efter så kallade ”rock holes” att bada i på ett lättare sätt än bland havets jättevågor. Men så stockade sig trafiken, så vi gav upp och for ner till den mindre fina stranden nära kvarteret där Rudolf bor. Märkligt nog blev vi mitt i trängseln nästan genast tilldelade en parkeringsplats, så det dröjde inte länge förrän vi hittat en plats att slå oss ner på stranden. Jag tittade fascinerad på alla de förbipasserande hundarna.
Vi solade lite och så bestämde Susanne och jag oss för att försöka bada. Länge strök vi omkring i vattenkanten och parerade våg efter våg och så småningom var vi så våta att man lätt skulle kunna säga att vi badat. Ja, och så badade vi lite på riktigt eller halvriktigt i tidsutrymmet mellan några höga vågor. Rudolf och Siyanda tyckte inte det var värt att försöka och efter att vi som badat torkat gick vi upp till en bar, där vi drack det ena och det andra medan vi funderade på vad vi skulle äta. Efter någon timme – eller kanske mer – visste vi att vi skulle beställa hämtmat hos Big Momma. På ett omständligt och nyckfullt sätt fullt av skratt beställde Siyanda diverse rätter och vi gav oss av.
Vi kom fram och fick veta att ett missförstånd skett och att vår beställning hade gått till någon annan, men det gjorde ju ingenting, haha, vem kan bry sig? Vi väntade på nästa omgång.
Någon timme gick, vi drack öl, flamsade och fantiserade om maten vi skulle få och Siyanda uttalade njutningsfullt gång på gång – med underbara xhosa-klickljud – namnet på en av rätterna.
Vi fick maten, massor av små lådor med kötträtter, grönsaksrätter (mest butternut och spenat) och pap (ett slags vit polenta). Glada for vi nerför backarna eller var det uppför? Vi hamnade på Susannes – nej, den är väl knappast hennes egentligen – terrass och satt sedan länge och njutningsfullt och tömde de olika behållarna på deras innehåll. Och så blev det mörkt och tröttheten föll över oss en efter en och jag kom hem till granny house, hälsade på Simon och kastade en blick över muren och upp mot månen innan jag gick in.
