I fredags vaknade jag full av iver och förväntan – jag såg fram emot resan till Trieste och att få se Alex igen och Federico och de triestinska vännerna, havet och gränderna. När man är så där framåtriktad glad kan ödet ibland lägga ut en liten snubbeltråd för att visa att livet inte alls är lätt. Så i det ögonblick då jag med ett alltför kraftigt ryck drog upp min idiotiska madrass från sitt glidläge, knäckte något till i ryggen. Jag såg en bild i huvudet, en abstrakt bild av oturen och jag tänkte: nu kommer jag inte iväg. Allt tempo sjönk till en miniminivå och jag föste ihop min packning utan att böja mig för mycket. Och jag tänkte: jag åker.
Någon halvtimme senare satt jag på bussen och jag lirkade mig till en ställning som var dräglig och försökte flytta medvetandet utanför det här med korsryggen och sittandet. Det gick ganska bra, även om mitt verkliga tillstånd då och då kallade på mig. Vi korsade Sava och jag såg lite kullar till höger, kanske i riktning mot Jastrebarsko. Konstigt att jag nu blir osäker, den sträckan har jag ju åkt så många gånger. Sedan passerade vi Karlovac, som alltid verkar dölja sig från motorvägen. Man vet att staden befinner sig där någonstans med fötterna i vattnet, men den verkar liksom glida isär och bli till flera städer. Jag blundade lite och somnade kanske till helt kort. När jag tittade igen var vi i Gorski kotar och bergen höjde sig undan för undan. Vi stannade i både Vrbovsko och i Fužine där man redan känner en fläkt av havets närhet. Och så nådde vi Rijeka och stannade till där en stund. Jag funderade över ryggråden jag fått i mobilen av Duilio och av Lella och tänkte någonting om att råd känns beskyddande. Ja, och så färdades jag ett stycke längs havet till Opatija och jag vilade blicken i de vida vyerna. Den ena chauffören talade omväxlande kroatiska och italienska – det var jag inte van vid på den här rutten. Snart var vi på väg uppåt mot Slovenien och gränsen kom vi igenom nästan utan väntan. Tydligen har man fått lite fart på de här kontrollerna, som var så sega ännu i somras.
Nej, jag märker att jag är förfärligt långrandig, så nu: klipp! Kvällen är där och jag sitter med min dotter Alexandra i en osmiza uppe i närheten av universitetsområdet (tror jag) och vi har kommit så rätt för i det ena rummet sitter ett gäng riktiga osmiza-gubbar och sjunger sånger ur en flertusensidig bok med handskrivna texter och ackord. Och vi blir inbjudna att lyssna och välja sånger.
Till slut kommer en av dem fram till vårt bord och säger lite försynt till mig att eftersom jag är från Bosnien, så känner jag kanske till Miljenko Jergović. Även om jag inte kommer från Bosnien, så svarade jag att ja, jag har Sarajevski Marlboro hemma på mitt bord. Han log och tackade och jag sa ingenting om att jag inte kommit särskilt långt i läsningen. Jag har inte kommit hit för att göra någon besviken, tänkte jag. En kort stund senare kom Federico, Alex’ pojkvän, men då var sångarna borta, så vi ägnade oss åt samtal och vin tills natten närmade sig.
Jag drog mig ner till Alessandra och hennes B&B Dai Muli och sov bättre än jag hade hoppats. Dagen därpå satt vi på Caffè San Marco både länge och väl, Alex, Ale, Gaia och jag. Vi talade om resor och studier kanske. I alla fall förflöt timmarna väl. Och vi bestämde oss för att gå på utställningen ”Biennale Internazionale Donna” i Porto Vecchio.
Vi gick till fots dit och sedan genom nästan hela det oändliga till största delen övergivna gamla hamnområdet. Dit måste jag igen. Det är något speciellt med denna kombination av förfallande byggnader och hav. Men punktvis finns det restaurerade byggnader som till stor del används för konstprojekt. Vi stannade en stund utanför en gul byggnad som tillsammans med sin omgivning trollade fram en stämning som i en målning av De Chirico.
Själva utställningen har jag inte mycket att säga om, i alla fall inte om något enskilt verk, möjligen om helheten: föremålen, människorna – inte minst vissa excentriska damer – och byggnaden. Men hamnområdet självt var nog det som gjorde starkast intryck på mig.
Kvällen som sedan följde har jag inga bilder ifrån. Men jag kan säga att händelseförloppen fick eget liv och de handlade om mat. Alla beslut vi fattade gled oss liksom ur händerna. Ales compagno Piero dök upp och sedan hans bror Fulvio, som var på väg till en middag och bara ville ta ett glas med oss andra. Cecilia, Ales yngre dotter ville dricka varm choklad och Ale, Alex och jag hade inte ätit sedan morgonen och vi ville ha riktig mat. Piero var mätt. Vi satt i två bilar i olika kombinationer och det började regna. Vi åkte till det stora mentalsjukhuset med sin jättelika park och började leta efter en viss bar som visade sig vara stängd. Federico skulle hämtas upp någonstans, men han ändrade sig i sista stund. Vi åkte vidare, provade här och där men nej, det var alltid något som var fel och var snart upp i Carso, där bynamnen undan för undan blev slovenska. Till sist nådde vi en lokal med namnet ”Locanda Mario” och där stannade vi. Historiskt var lokalen en träffpunkt för ”hemliga par” (kommer inte på något bättre ord) och hur det är idag vet jag inte. Vi drack en frizzantino med Fulvio och så försvann han. Piero berättade sina fantastiska historier fulla av komik och tragikomik men i ett ögonblick öppnade han på ett hisnande sätt sitt hjärta för oss alla. Det var ett andlöst ögonblick. Under tiden tog vi oss från varm choklad till primo till secondo och tillbaka till antipasto och så runt till dolce. Ätandet gick i ett slags spiraler. Men inga bilder.
Dagen därpå skulle Igor kommit ner från Ljubljana men Ale fick ett infall, ett lyckligt infall: Varför åker inte vi till Ljubljana i stället? Ja, så blev det lite frågande och svarande hit och dit och plötsligt var Ale, Piero, Alex, Fede och jag på väg till Slovenien. När vi kom fram till Ljubljana var Igor inte hemma, men inga sorger – vi gick en runda i Tivoli-parken. Och så var han där med famnen full av ostar, korvar, skinka, bröd och vin. Och kvällen blev lång och glad vid hans stora rustika bord i kråkslottet och vi bildade den osannolika gruppen ”Gli amici del Mattlummer”. De finns få växter som är så fulla av trollkraft och inspiration som mattlummer. Tro mig.
