lukten och minnena

Tiden går och jag närmar mig nollpunkten, Londis dödsdag i december förra året. Jag har tagit ett nytt steg som för någon kanske kan verka som inget särskilt. Jag har för andra gången sedan Londi dog lagat den där kycklinggrytan hon och jag brukade äta tillsammans, ja, hon brukade få det vita köttet och kanske någon broskbit, eftersom de fetare bitarna inte var bra för henne, särskilt inte under hennes äldre dagar, och surkålen och löken var hon ju inte så intresserad av. Ja, någon av er har kanske här lagt märke till att jag skrivit ”för andra gången”. Den första gången var någon gång i slutet av januari eller början av februari och det blev en katastrof. Minnena blev till en rent fysisk attack som jag inte kunde värja mig emot och jag fann mig under den trots allt genomförda måltiden gång på gång på väg in i ”fel” handgrepp. Men nu i denna andra gång har jag genom noggrann mental förberedelse hittat det minimum av balans som krävs för att kunna klara det här ätandet, fast det är fullt av fällor. En sådan här gryta räcker nämligen i flera dagar och nyss gjorde jag misstaget att helt mekaniskt värma upp en portion utan att först bygga upp det inre försvaret. Och ja, då kom lukten före och jag fann mig i köket i en annan tid och jag undrade hastigt varför den lilla pallen som jag brukade servera Londis mat på inte stod där. Var hade jag ställt den? Inom sekunder vreds mitt liv runt flera varv och till sist strömmade tårarna nerför kinderna. Var är du, min Londi?

1IMG_9016

Kommentera