kall morgon – kall dag

Kall morgon här, jag ser på tv att det snöar i Gorski kotar och i luften här utanför luktar det snö. Jag har för första gången handskar på mig igen. Det är snö på Sljeme. Och det känns kallare än termometern säger.

1IMG_8882

Jag ser som vanligt på nyheterna och som vanligt pendlar jag mellan att förstå och att inte förstå. Det verkar som om presidenten i Bosnien&Herzegovina försökt säga något om att erkänna Kosovo som självständig stat. Något oroligt och osäkert fladdrar över hela inslaget. Sedan kommer en sekvens med Dodik från Republika Srpska, där han naturligtvis säger att det inte går och det blir än en gång tydligt för mig hur förfärande bräckligt BiH är, hur farlig denna konstruktion är. Ja, och så får vi höra Vučić från serbisk sida säga något hotfullt, i alla fall låter det hotfullt för mig och jag vet att det är en maktdemonstration. Jag blir så beklämd när jag tänker på Bosnien. Arma land!

Men jag äter min frukost och börjar gå igenom studenttexter. Det är en sådan dag idag. Efter någon timme gör jag ett avbrott för att åka till posten. Jag har på nytt fått en sådan där blankett där det står ”obična – velika” (vanlig – stor). Förra gången blev jag ju lite förvirrad över denna beteckning men nu vet jag: Det är ett bokpaket. Jag funderar lite över om det är så att brevbäraren inte längre får lägga böcker i brevlådan och eftersom jag får ganska många böcker hitskickade tänker jag lite missmodigt att det ju i så fall blir rätt obekvämt för mig. I alla fall åker jag mitt i dessa lite segslitna funderingar in till stan eller till Glavni kolodvor där den stora posten ligger. Och jag ställer mig i kön för paket och liknande. (Ja, så här kan det se ut på en post. Det vet de av er som bor i Sverige snart inget om längre.)

2IMG_8881

Lustigt nog är det precis som förra gången svårt att hitta detta ”vanliga stora” och flera anställda får rycka in. Till sist hittas paket i en gul plastlåda och jag har för mig att det var så förra gången också. Nästa gång får jag väl visa dem mitt ”vetande”. Fast då kanske allt är annorlunda.

Ikväll är det Babylon (mitt språkkafé) på Kino Grič igen och jag märker att mina känslor är blandade inför det. Sorgen efter Londi tränger sig på och jag vet att förra året var den sista lyckliga Babylon-träffen den i november. Den i december blev olyckskvällen och kvällen före hennes död. Jag känner på nytt att jag måste slå mig igenom alla de här murarna, ta alla de här stegen. Och ingenting för egentligen någonstans. Men jag måste vara stark.

Kommentera