Oktober är så vacker, har så mycket guld och så blåa himlar. Jag går från Marijans grönsakshandel med mandariner och blåa druvor i påsen. Ett tag stannar jag vid början av ”livada” (”ängen”) och ser på trädkronornas färger och följer med blicken solens breda penseldrag över gräset. Jag tar en bild av harmonin, fastän jag vet att någonting, det allra viktigaste, fattas. Ja, det är den där svarta lite smårunda varelsen med den glada svansen som inte är där. Inte ens under tårpilen längst bort i hörnet kan jag söka henne. Kvar är hålet.
