Det är det här med nätterna som smyger sig varma även efter regnet. Nyss var jag på sommarens sista Babylon. Vi hade just så roligt som tidpunkten bjöd oss att ha. Och jag tog nattbussen hem och sprang på ett svenskt ungdomsgäng, lustigt, och jag tyckte att jag kunde prata lite med dem innan jag hoppade av vid Držićeva. Och efteråt kändes det som om jag snuddat vid något jag inte längre vet vad det är, hur bekant det än verkar.
Och efter dig, Lana, du min pärla, kommer jag att få tre nya kroatisklärare som i en underjordisk samverkan äntligen kommer att få den här märkliga båten sjöduglig – Elizabeta, Dominik, Josip, eller hur? Det ville just så mycket till. Och jag begär inte att bli förstådd. Här handlar det inte om min förlust av Londi – fastän det alltid djupast ändå handlar om det – utan om min underligt slingriga väg in i kroatiskan.