Det är varma dagar och då och då sticker jag till Bundek och simmar lite med svanarna, fast inte för nära. Jag har inte den där riktiga svanvanan som många av Zagrebborna verkar ha eller vara födda med. Ja, och så ligger jag fakiriskt på småstenarna en stund och till sist befinner jag mig alltid under träden som är popplar, körsbärsträd, lindar och kanske valnötsträd, fast nu är jag inte säker.
Och idag är det söndag så det var mycket folk vid korvsjön, fast på bilden ser det ut som om det bara är svanar där, men svanskenet bedrar, tror mig. Jag såg en svart hund på andra sidan vattnet på grässtranden och jag tänkte på Londi, men mest på ett lite praktiskt sätt. Hade hon kunnat komma i där som riktigt gammal eller är det för brant?
Och jag läste för att skölja min hjärna efter en alltför kompakt floskelläsning, plikttexter jag matat igenom mig för att innehållet på något vis ändå var intressant och så där ”användbart”, men språket så helt utan egen ton och äkthet att jag kände mig tungt illamående. Nej, jag är ingen snobb, jag menar förtvivlat allvar! Det jag läste för att nå rening och frid var Sempre caro av Marcello Fois och Minnesburen av Eva Runefelt. Jag hemlighåller vad det står i de här böckerna, jag berättar bara att varje ord känns helt äkta och liksom oundvikligt.
Och badhandduken som böckerna ligger på är sedan några år min bordsduk. Men nog ger den lite strandkänsla ändå. Nu när vi pratar om äkthet…