Trieste är för mig förutom Cavana, Canal Grande, Caffè San Marco och San Giusto (och tusen andra platser) närheten till havet. Piazza dell’Unità är så jättelikt för att dess fjärde sida flyr ut över vattnet och Piazza Venezia får mycket av sitt väsen från havet som tittar in över dess axel och Molo Audace är en gata ut bland vågorna eller stilla vattenspeglar för den som söker sina drömmar. Varje gång jag är i Trieste går jag längs havet och jag bär min sorg och min glädje till kajerna och pirarna. Nu alltid sorgen efter Londi.
För några dagar sedan gick jag här och spanade mellan segelbåtarna ut mot Faro della Lanterna. För kanske tre år sedan klättrade Alessandra och jag en dag upp i tornet. Vi hade fått låna nyckeln dit och vi var fyllda av den där speciella ”trasgressiva” spänningen, som är min livsluft sedan barndomen. Men den här dagen var fyren bara sin vackra uppåtpekande rundhet och jag gick vidare längs kajerna ut mot Bagno Ausonia. Någonstans där strandlinjen kröker stannade jag upp inför ett trasvackert vitt hus som talade om sydligare trakter, det tyckte jag mig i alla fall höra. Kanske blev denna röst extra stark för att himlen var så blå.
Jag gick till ingången till Bagno Ausonia. Det var stängt men jag kröp under ett nästan helt neddraget plåtjalusi och fick min inblick i det sovande badet. Jag lät också blicken glida över havet och längs horisonten och så kröp jag under hindret igen. Jag gick förbi ingången till ”El Pedocin” eller la Lanterna, det andra stadsbadet, där det fortfarande finns en avdelning för män och en för kvinnor. ”El pedocin” heter det för att det här en gång var en plats där man befriade sig från ”pidocchi”, löss.
Sedan tog vägen mig tillbaka till Cavana och Elvios osmiza och först fram emot kvällen var jag hos havet igen. Och vid Piazza Duca degli Abruzzi lät jag mig förföras av saltluften och kranarna mot kvällshimlen. Mycket av det bästa i livet handlar ju om förförelse.
