Så har jag då strövat omkring i drömmens och den förhöjda vakenhetens Trieste igen. Det slog mig att Via Cesare Battisti, där Caffè San Marco ligger, har blivit ganska mycket kortare sedan mitt första år i staden. Å andra sidan har smågatorna eller gränderna snett bakom Palazzo del Comune blivit fler och en av dem heter så vackert – Via del pane. Ja, detta är förstås subjektivt, men just så sant som bara det helt subjektiva kan vara. Och Canal grande betraktad från räcket vid Via tre novembre har blivit en plats för meditation även om jag skulle befinna mig mitt inne i en folkmassa.
Här får blicken glida över vattnet och husfasaderna, fram och tillbaka och tiden är öppen både framåt och bakåt och Londi lever än om jag släpper taget om stunden. Det kan jag göra just här om solljuset ligger tillräckligt lågt och spegelbilderna i det mjuka vattnet når den rätta färgen, den där blåa förgyllningen.