Natten till denna morgon och delar av natten dessförinnan läste jag för första gången sedan Londis död Adam Zagajewski igen. Det jag minns klarast – men ändå ganska dunkelt nu – är en passage om svalorna och koltrastarna över Paris, deras så olikartade sätt att sjunga och att förhålla sig till tillvaron. Medan jag läste tänkte jag på mitt enda möte med den store poeten; det var på bokmässan i Göteborg 2003. Vi satt vid ett smalt bord, eller kanske stod vi, tillsammans med en polsk väninna som jag för länge sedan förlorat kontakten med. Han skrev till sist en dedikation till mig i diktsamlingen Törst. Han stavade först lite fel till mitt namn, men rättade sedan till det. Nu så här efteråt tänkte jag att det var o:et som blev fel, men när jag tittade efter såg jag att han hade gjort något underligt med d:et. Jag minns att min själ vid den tid då detta möte ägde rum hade fyra ben. På ett helt självklart sätt. Londi levde och jag stod stadig på jorden. Ja, jag har ju barn också och på den tiden hade jag även man, men det ändrar ingenting. Londi var en del av mig på ett sätt som ingen annan varit eller kommer att vara.
Efter den där dagen i Göteborg kom jag att läsa Zagajewskis dikter och essäer genom åren, tidvis varje dag. Kanske kom hans texter också att under en lång tid bli en del av min själsliga fyrbenthet. En själ på två ben kan störta när som helst.
Härom dagen var jag i Maksimir – ”sydöstra Europas största stadspark” – och i den tredje eller fjärde sjön – sjöarna där har inga riktiga namn – såg jag en svart hund simma. Och jag mindes när Londi simmade där, lika förbjudet som den här nu. Det var i den andra tiden.
Jag kan läsa Zagajewski också nu med skrangligt tvåbent själ och jag kommer säkert att följa hans ord så länge jag kan läsa. För jag är ju hans ”idealläsare”. Något sådant skrev han en gång. Kanske förvränger jag hans ord något, men det tillskriver jag i så fall min förlust av stadga i världen.