Och sorg och glädje byter plats

Jag försöker förstå det som pågår i mig, även om det förstås är helt meningslöst att förstå. Varför vill jag alls veta någonting? Jag vet inte. De första dagarna efter Londis död var ett brinnande kaos och jag bara kastade mig framåt och på de människor som var villiga att ge mig stöd och tröst. Veckorna som följde var kaos och förtvivlan och ovillkorlig rolöshet. Allting störtade framåt, neråt, kanske uppåt – upp och ner gick inte att skilja. Sedan gick några månader i ett töcken, lugnare tider i ett slags bedövning. Jag inrättade mig i tomheten. Så verkade det i alla fall. Nu har en ny tid brutit in och jag gråter mer igen, mer än under bedövningens tid, och ibland vågar jag nästan känna efter.

Men bredvid mig själv går också jag, såsom jag kanske ter mig för andra och ibland är jag nog helt verklig i det. För inte så länge sedan gjorde jag en liten resa i Zagorje, en vackert böljande och kanske lite förlorad trakt norr om Zagreb, tillsammans med Toma. Det var han som alltid tog hand om Londi när jag var på resa någonstans och ja, vi känner varandra så väl och på ett sätt som sedan länge suddat ut gränserna mellan människa och djur. Och under vår färd uppsökte vi den lilla byn Bednja för att lyssna till den märkliga dialekten som talas där. Vi satt i barerna och drack öl och kaffe och lyssnade. Toma urskilde naturligtvis mer än jag, men det gjorde förstås ingenting, för jag lyssnade också genom honom. På gatorna var det tomt, men den inte så lilla kyrkan lyste nymålat vitt och ett uråldrigt träd sträckte sina kuperade grenar mot skyn. Vi tyckte oss se mistlar i höjden.

Vi stannade också till i vallfartsorten Marija Bistrica, men där kände vi oss nog mindre heliga än i Bednja. Men det finns inga anledningar till något. Och sedan strövade vi omkring i Lepoglava som i en dröm byggd av klostret, fängelset (Kroatiens största) och den berömda agatgruvan. Vi tänkte lite på vad agat egentligen är för sten. Är den svart? Vi nådde aldrig gruvan men kullarna omkring böljade vackert. Och ännu lite senare var vi i Krapina, men vi undvek det berömda neanderthalmuseet och letade i stället efter någonstans att äta. Men nej, det finns inga restauranger i Krapina, sa en man beklagande – nažalost. Fast så pekade han upp på berget eller kullen invid staden och sa att där, däruppe finns det en riktig restaurang. Och vi följde hans anvisning och inom kort befann vi oss i en stor sal med musik och någon avslutande festlighet. Jag vet inte vad som hade firats, men vi fick i alla fall mat som var både god och riklig (blodkorvar och štrukli och jag vet inte vad) och inte alls dyr.

Ja, och sedan blev det kväll och innan natten föll på bytte sorg och glädje plats mer än en gång utan att någonsin ta något från varandra.