Den här våren har trädens blomningstid för mig varit mycket kortare än vårarna närmast före. Med ens ligger nästan alla de vita och rosa blombladen på marken i små högar som blåser hit och dit eller blandas med stoft och jord. Träden står redan lövgröna och lindarnas kronor tätnar från dag till dag.
Jag anar varför det är så här. Förra våren och vårarna närmast dessförinnan gick Londi och jag ofta och länge och långsamt under lindarna och björkarna i ”parken” eller under plommonträden mot Vukovarska eller under det lilla klarbärsträdet i hörnet mellan Hvarska och Lopudska. Flera gånger varje dag strövade vi där eller där, planlöst och utan att jaga efter vind. Jag levde med blomningens alla stadier och Londi kände lukterna. Jag tror vi hade evigheten. Då såg jag blommorna knoppas, vecklas ut och spännas upp och sedan steg för steg rullas ihop igen för att slutligen fällas ner. Nu lever jag i tiden och hastar förbi och hinner inte se.
Åh så vackert du skriver! Det är väl inte för inte som det kallas sorgearbete. Det tar tid att sörja och att nu uppleva tiden och världen utan den man mist. Det är fint det där med djur, hur de får en att sakta in/stanna upp/bara vara och se det lilla, det där vardagliga man annars inte skulle sett. Det är det stora här i livet!
Tack Annie, ja, jag lärde mig så mycket av Londi. Och nu måste hon nog lära mig att leva utan henne.