Jag sitter på Simpa med Zora och Đurđica och Londi och Hajdi. Har jag då ingenting alls nytt berätta? Kanske inte. På terrassen pratas det om en skandal i kvarteret. Den sena septembereftermiddagen ligger över parken och den åttioårige fotbollsspelaren från Hercegovina som bröt benet i somras går sakta men med tappra steg förbi stödd på en granne. Han vinkar lite åt mig med den fria handen och vi ler mot varandra. Sedan han kom på benen igen går han varje dag runt i parken en stund, stödd än på sin son, än på någon av grannarna, den som just har tid. Det är en så vacker syn.
Jag vädrar på nytt min oro för det som håller på att hända i Republika Srpska och ja, jag får säga det, även om det manar fram en del uppgivna suckar. Imorse hörde jag på kroatisk tv Republika Srpskas president Milorad Dodik säga att det aldrig varit någon massaker i Srebrenica, det var bara en ”normal trupprörelse under krig”. Jag kollar med Zora och Đurđica och någon av männen vid bordet intill att jag har förstått rätt. Det har jag. Och det är också sant att det är fastslaget att det ska vara folkomröstning den 9 januari, som är en speciell dag i RS, om Republika Srpskas eventuella och förbjudna utträde ur BiH. Jag säger att jag hoppas att EU håller ögonen på detta och samtidigt även på Serbiens inställning till saken. Den verkliga inställningen, menar jag. Ingen av dem omkring mig tror att EU kommer göra detta. Och ändå borde EU veta hur bräcklig balansen är här. Jag släpper politiken och man pratar om en hund som sägs ha attackerat ett barn någonstans vid Kornatska, en hund som barnets far sedan ska ha sparkat varpå han av hundägaren ska ha fått näsbenet knäckt. Ingen tror på att hunden verkligen gått till attack och bilden i tidningen föreställer förresten en helt annan hund. Đurđica oroar sig för hunden Aron (min fladdermushyena) som är så snäll och bara ser farlig ut – tänk om han blivit sparkad! – och för Luka som har så kort stubin, för att han ju är så ung… Och jag lutar mig inåt mot det stora nuet.