Nu har vi de här kvällarna då spårvagnsspåren på Vukovarska för mot oändligheten vilande utmed solens strålar. Det är den tiden när spårvagnar av guld dyker upp och svagt brusande glider förbi som änglafarkoster. Höstvärmen ligger mjuk över gatan och människorna passar på att vara glada i halvmörkret.
Simpas terrass var fylld av människor, hundar och sorl så länge solen lutade sig in över parkens gräs under träden och målade upp och ut sina geometriska figurer, kanske romber och romboider, dessa mystiska ord som besvärjer formen.