Livet tätnar på ett märkligt sätt. Det finns mer och mer att leva, mindre och mindre att säga. Jag känner det som om jag ibland ropar lite hastigt över axeln på mig själv för att åtminstone ha meddelat mig med omvärlden i en flyktig gest. Det går inte riktigt att berätta vad jag gör, för det kommer att se helt annorlunda ut från ert håll än det gör från mitt, som är insidan. De här varma kvällarna, simmandet bland fiskarna i Bundek, sittandet på Simpa, blickarna som möts i dunkel och ljus, hundpromenaderna på en viss livada (äng), som väl inte är någon riktig livada men bra ändå. Hur ska detta kunna föras över till någon annans medvetande? Nej. Och så finns politiken någonstans i utkanten fast lite påträngande: Vi har nyval här den elfte september, ingen datumskräck minsann. Ja, och så det ständiga talet om den eventuellt kommande folkomröstningen i Republika Srpska. Rädslan för vad en sådan skulle kunna föra med sig. Statsbildningen BiH skulle då på inte alltför lång sikt kunna gå under. Och vad skulle hända på övriga Balkan? Aldrig har jag sett så mycket om Balkan utanför Kroatien som i de senaste dagarnas eller veckornas nyhetssändningar. Det är egentligen en gåta att något som Republika Srpska alls kommit till stånd och det är groteskt att det är så stort och det borde varje natt framkalla ett ramaskri att platser som Srebrenica och Omarska är inspärrade i denna stat.
Och jag lär mig mycket snabbt mer och mer om hur lite jag vet.
