Nu är det så att jag just har råkat tappa och krossa en flaska med lavendelolja rakt i golvet i ”tomrummet” och det har totalt förändrat lukten i mitt hem. Londi gömmer sig i köket, luften flimrar lavendellila och jag försöker samla de lavendeldrogade tankarna till en text om min lilla granngata Lopudska, det var nämligen min plan innan flaskan föll i golvet. Nå, detta är Lopudska där den är som bäst. Man anar nog den lilla trädgårdens gröna djup trots fotots relativa platthet:
Jag ville säga något om att jag godtar förändringarna längs gatan, jag accepterar till exempel att det vildvuxna trädgården med bananplantor, vildrosor och krasse och en vinranksberså har blivit en betongplan framför ett radikalt ombyggt hus med en biluthyrningsfirma. (Jag blir så yr av denna starka olja!) Varför? Jo, för att gatan fortfarande ändå är sig själv och för att det ännu finns trädgårdar som den på bilden. (Oj, nu har Londi plötsligt lagt sig alldeles bredvid platsen där flaskan störtade ner. Märker hon inte att det lurar faror i luften där?) Just för att det finns biluthyrningsfirmor och nya hus, kommer den gamla bygatan att få leva vidare. Betongplanen är garanten för att inte allt ska rivas upp. Det förfallna huset i hörnet mot Rapska kommer att få stå och svikta ännu några år och kanske mer än så. (Lavendelolja är utan tvekan ett starkt berusningsmedel.)
Det du berättar påminner mig om när vi öppnade en surströmmingsburk i vårt hus för många år sedan. Något jag var på väg att glömma. Katten försvann som en oljad blixt ut i det okända och kom tillbaka först efter två dar. Vi satt där resten av kvällen med förundran i blicken.
Haha, lite skillnad, men också likheter ju.