Det är en livlig och varm dag med åska i luften. Nyss var jag i stan och fikade med en italiensk väninna i en oansenlig bar vid Dalmatinska. Vi kände oss kreativa och lätt övermodiga utan någon särskild anledning. Sedan var det dags för ett tråkigt byråkratiskt ärende, men det gick undan och försvann hastigt bortom synranden. Jag tog spårvagnen till stationen och köpte mig en biljett till Wien och hem igen. Vid utgången sprang jag på min österikiske kollega och en vän till honom och blev stående där en stund för att jämföra vår syn på sakernas tillstånd och för att lite svävande stämma träff för en fika, nu när årstiden ler. Och så klev jag på tvåan hemåt och alldeles vid porten träffade jag den gamle en gång så berömde fotbollsspelaren från Hercegovina. Vi växlade några ord om dagen och om livet och så gick jag in. Ja, och nu slår det mig att jag inom två eller möjligen två och en halv timmar bytt språk fyra gånger: italienska, engelska, tyska, kroatiska. Och detta utan att alls ha eftersträvat någon ”polyglottism”.
Och på bilden ser ni Ilica någonstans mellan Medulićeva och Frankopanska.
Om du någon gång skulle bli nödd att återvända till Sverige kommer det där att vara en av de saker du kommer att sakna allra mest. En dimension av tillvaron försvinner. Tro mig, jag talar av erfarenhet. Man känner sig som berättaren i Poes ”The Pit and the Pendulum ” men någon räddande armë utanför portarna syns inte till.
Sarkasm: Vem tror du vinner schlagerfestivalen? Den viktigaste frågan just nu ur ett europeiskt perspektiv.
Ja, Europa (och då räknar jag bort delar som ofta inte själva räknar sig dit) är en mångsidig värld, där man talar en mängd olika språk.
Jag vet inte att det är schlagerfestival – förrän nu. Jag har visserligen sett något i den riktningen på nätet, men trodde att det kanske var från ett annat år, nästa till exempel.