Det är en stillsamt regnig dag. Utanför fönstret är det grått men i det gråa lyser de blommande träden. Snart ska jag gå till spårvagnen och ta mig till dagens arbete. Ja, arbetet finns väl här vid bordet också och jag har rättat och förberett en del. Jag är trött fastän det är förmiddag. Är det detta som kallas vårtrötthet? Kanske.
Jag funderar fruktlöst över terrorismen, dess drivkrafter. Och jag tror inte jag hycklar när jag frågar: Varför? De flesta terrorister är unga män, inte de fattigaste vad jag har kunnat se. Vad driver dem? Inte kan det väl vara de där sjuttiosju (eller något annat antal, tänker inte slå upp) jungfrurna att fritt härja med i paradiset. Vilket förfärande dystopiskt paradis! Det slår mig att det också finns kvinnliga terrorister, inte så många, men de finns. Vilka belöningar förespeglas dem? Inte sjuttiosju män väl? Det tror jag ingen vill ha, kanske två eller ja, tre. Verkar det som om jag skämtar? Det gör jag inte. Jag förstår inte drivkraften och jag tror inte att de unga männen tror på det här paradiset. För att tro på andra världar och för att kunna föreställa oss dem behöver vi ro och kontemplation, aldrig våld mot någon annan. Våldet och mördandet stjäl vår föreställningsförmåga, stänger vägen till de inre stilla upphöjda platserna.
Om det inte är drömmen om den hinsides belöningen som driver in de unga männen i terrorismens garn, vad är det då? Ekonomiska skäl? Kanske, men då är det inte deras skäl utan dessa skäl tillhör i så fall någon ledare bakom de unga männen. En självmordsbombare kan inte ha ekonomiska skäl för egen del, det säger sig självt. Makt? För makt gäller precis samma sak som för pengar. En självmordsbombare söker inte makt. Är det då ett slags groteskt stor dumhet som styr deras steg? I slutna rum, där bara en röst hörs, kan en sådan dumhet växa obehindrat.
Eller handlar det om ett förvrängt sökande efter mening? Efter mening och tillhörighet? Men blir jag självmordsbombare för det? Finns tillhörigheten på vägen mot sprängningen? Jag är en av alla dem som ska spränga sig till döds och de är mina bröder. Kanske bygger allt det här också på en rädsla för åldrandet. Jag vill dö ung med hett blod för en stor sak. Och andra är rädda för mig. Min rädsla blir osynlig inför de mångas rädsla. Jag tycks mig modig där inne i de grumliga blodiga tankarna.
Nej, jag kommer ingenstans med detta grubblande och ändå måste det väl finnas svar på de här frågorna. Visserligen utom räckhåll för mig, men svaren finns, det är min fasta övertygelse.